10 ÅR PÅ

ELECTROLUX

ESSINGEFABRIKEN

1957 - 1967

Björn Elf berättar om sitt första riktiga jobb.

Klicka för att se Foton1 Foton2. Foton3 Foton4 Foton5
Några av personerna i min omgivning personalen

 

Som 14- årig arbetssökande påbörjades en tioårs bekantskap med hundratalet personer och många nya erfarenheter kom att ha stor betydelse under lång tid framöver.De tre första åren i kontorsmiljö och därefter som ytbehandlare och lackerare i fabriken.

Att Electrolux tillverkade dammsugare och kylskåp visste jag. men knappast så mycket mer om min blivande arbetsgivare.Ännu mindre visste jag om Lilla Essingen. Jo, trådbussen 96 passerade S.t Eriksplan och hade hållplats på Essinge Brogata.
Det var tre ingångar till fabriken. Tjänstemännen på kontoret gick in i en liten anspråkslös dörr på Luxgatan.Labbpersonalen fortsatte en bit ner i backen till Östra Porten (se bilden ovan) där arbetarna gick gick in eller i Västra Porten. Personalchefen Hugo Norling höll till i kontorsbyggnaden där jag mötte honom första gången nionde december 1957. En man i övre medelåldern med buskiga ögonbryn, snäll och tillmötesgående om min ansökan. Jag var välkommen att börja min anställning på kontoret dagen därpå. Min lön blev 375 kronor i månaden.
Buss 96 vara nära på tom då jag steg på vid S:t Eriksplan. Bussen fortsatte mot Fridhemsplan där många ankytningar slår till. Med ens var det fullsatt. Det visade sig att nästan alla var på väg till samma ställe som jag själv. Vid hållplatsen Essinge Brogata var det bara att följa med i strömmen så kom man till samma dörr där jag var dagen innan.

Första dagen

Innanför dörren kom man först till en liten hall där vaktmästare Leopold Åselius höll uppsikt för att inga obehöriga kom in. Jag gick två trapper upp och möttes av Sven Höglander som servade personalen i Övre Hallen. Här fick jag en plats vid den långa disken och så började inlärningen av nya jobbet.Fyra gånger om dagen fick jag gå en "rond". Det vill säga att gå en uppgjord runda genom kontoren. Först en kort knackning på dörren, stiga in och hälsa god morgon eller god middag. Titta i postpärmen om det var post till tjänstemannen, lägga den i hans inkorg, ta den eventuella posten i utkorgen och gå vidare inpå nästa kontor eller till nästa utkorg. Då ronden var klar sorterades posten i pärmen för att delas ut på nytt. Antingen till samma rond eller till andra avdelningar där posten togs emot av andra "gågossar".


Fabriken sett från väst. Vita byggnaden till vänster är "Markan". Personalmatsal med lunch för 2kr 35 öre.I förgrunden syns företagets tennisbanor. Både anställda och andra kunde hyra banorna av tennisklubben.

Gågossen

En gammal "fackterm" för kontorselev. Gågossen sorterade och bar ut internposten, utförde enklare uppgifter och ärenden och var vaktmästaren till hjälp. Grågossen var en äldre person som till exempel Olsson, som drygade ut sin pension från spårvägen där han arbetat som målare. Hans rond utgick från Nedre Hallen och var en ren fabriksrond. Vi unga pojkar som bar internposten Kallades för gågossarna.

Olsson var grågåsse och hade sin plats i Nedre Hallen. Den låg omedelbart innanför porten till kontorsbygnaden något halvmörkt då inget eller ringa dagsljus släpptes in. På väggen satt långa rader av stämpelkort där närvarotiden stämplas vid in- och utgång. Straxt till vänster är själva hallen där vaktmästaren fanns bakom en glasvägg med skjutlucka. Här skulle besökare anmäla sig och sitt ärende. Då detta var gjort ringde vaktmästaren på en direkttelefon till den övre hallen och varskodde om besökaren och dennes ärende.
I nedre hallen låg också det stora postsorteringsfacken för interna posten. En kortvägg längst in var full med småfack. Ett fack för varje avdelning.
Nedre hallen var inte stor. Det blev alltid trängsel då posten sorterades. Här fanns kopieringsmaskinen. En apparat som mest liknar en mangel. Systemet var våtkopiering. Först belyses originalen och sedan frammkallas kopiorna i vätska.
Härifrån ledde en trappa ner till förrådet med all kontorsmateriel som sköttes av Andersson.

I den nedre hallen arbetade Olsson.En äldre man i glasögon med en ständigt buttert anlete. Hans omdöme över posten han delade ut var bara ett djäkla skit som skickades mellan gubbarna. Men innerst inne en snäll arbetskompis. Annars pratade han inte så mycket med oss grabbar, utan mer med "Polle" som Åselius kallades. Innan Polle kom till vaktmästeriet hade han jobbat i sliperiverkstaden. Ett flertal arbetare som kroknat i fabriken erbjöds arbete på kontoret.
Olsson skötte stora fabriksronden. Den löpte i flera våningar. Man passerade genom monteringshallar där kvinnor satt i långa rader och plockade samman smådelar, sydde dammsugarpåsar, tvinnade kabeländar för att montera på kabelskor. Gjuteriet, bakelitverkstan, sliperit, som trots utsugen låg i en dimma av slipdamm. I ytbehanlingen. stod arbetare lutade över stora kar med nickelbad och andra syror.Posten till verkstadskontoren var ofta stora buntar med hålkort som skickades ut av planerarna. Kortbuntarna togs om hand av tidskriverskorna mer eller mindre entusiastiskt. Några av arbetarna som man gick nära förbi lärde man sig känna närmare och stannade till för en kort pratstund. Vid en timme två gånger om dagen spelades musik i fabriken.


Då vi gick i fabriken såg vi hur tillverkninbgen gick till. Bilden visar Mauri Alava som slipar trekantinsatser till golvbonaren.

Vi gågossar lärde känna varandra ganska snart. Vi var nästan alla jämngamla och hade liknande uppgifter.Vi kände de flesta som arbetade på kontoret. Deras lynne och kynne. Vissa gillade vi, andra inte. Vissa var respektingivande i hög ställning, andra skojade med oss och var hjälpsamma.
Varje förmiddag klockan 10 kom "direktörsväskan". En portfölj från huvudkontoret på S:t Eriksgatan skickades med företagets chaufför Sundh. Han var uniformsklädd och körde en stor svart Mercedes. Sundh var i cirka 25- års åldern, något högljudd och skojfrisk. Portföljen lämnades till gågossen / flickan på laboratoriet som i sin tur lämnade den andra portföljen till Sundh. Väskorna byttes dagligen och ansågs vara det viktigaste som hände under dagen. Detta fick aldrig klicka, och det inträffade aldrig vad jag minns.

Efter ett halvår slutade Olsson anställningen och jag bad att få överta hans stora fabriksrond vilket jag också fick. Det behövdes alltså en ersättare till övre hallen som jag skulle lära upp. Någon dag senare kom presonalchefen med en grabb i min ålder och talade om att detta var min ersättare. En grabb i min ålder som hette Rolf Åström. Det var bråttom med utbildningen och det var ont om tid att lära ut jobbet med all post som skulle hämtas och sorteras. Efter bara halva utbildningen var jag tvungen att lämna Rolf åt sig själv och önska honom lycka till.Han frågade sig fram och lärde sig jobbet på rekordtid.
Första somaren kom och det blev semestertider. Jag tillfrågades om jag ville ha semesterjouren att ensam sköta vaktmästeriet då fabriken var stängd. Jag fick nyckel till huvuddörren och skulle öppna innan de tjänstemän som också arbetade nu..Under min anställningstid hade jag inte kommit för sent någon gång så det skulle gå bra, trodde jag. Men tro det eller ej, jag försov mej första jourdagen. De som skulle arbeta kom inte in, utan fick gå bakvägen genom fabriksporten. Detta inträffade som väl var bara den gången. Personalen tog det på den humoristiska vägen och skämtade om hela historien som jag aldrig kan glömma.
Ytterligare två vaktmästare anställdes under kort tid. Bergström som gick i Nedre Hallen och Aune Halfdan placerades i Övre Hallen. Personer som jag inte lärde känna särskilt väl då jag lagt dessa sysslor bakom mej.

Året var 1958 och Sverige spelade vm- final i fotboll på Råsunda mot Brasilien. Rolf kom på idén att vi grabbar skulle satsa en krona och tippa resultatet. Ryktet att det fanns en tipslista spred sig. Allt fler ville vara med och tippa. Nu var listan ganska lång, och Rolf tyckte det var lika bra att gå runt med tippset på hela fabriken. Jag och Roffe turades om, och så gott som alla skrev på. Verkstadscheferna, ingeniörerna, kontoristerna manliga som kvinliga,. Rolf tog mod till sig och fick även direktören att skriva på. Vi hade cirka etthundra namn. Tyvärr minns jag inte vem som vann tipset.


Utsikt mot gamla kontorsbyggnaden.

Planeraren

Det gemensamma för oss var att en gågosse sällan eller aldrig var kvar på samma plats någon längre tid. Vi var plantor till andra mer betydelsefulla arbeten på kontorsavdelningarna. För min del kom jag till planeringsavdelningen PA.Min handledare blev fotbollskändisen Acke Eriksson i Hammarby..(En annan fotbollskändis var Inge Bengtsson i AIK som jobbade på ekonomiavdelningen EA). Jag tror vi var sex planerare. De övriga var mycket äldre än jag och vi pratade. nästan aldrig med varandra.
Jag fick en plats just innanför dörren till kontorslandskapet. Mitt arbete var att genomföra de omtermineringarna på verkstadskontoren som planerarna gjorde. Planerarna lade ut ridscheman för de olika detaljerna som tillverkades.Sedan tog jag termineringskorten, gick ner i fabriken till tidskriverskorna och ändrade planeringskorten. När de olika arbetsmomenten startade eller, avbröts och var klara rapporterades detta på en blankett upp till mitt skrivbord. Dessa uppgifter fyllde jag i på hålkorten.
Vid ett tillfälle råkade Hildén en av planerarna ut för en hjärtinfarkt. Då han låg på S:t Görans sjukhus fick jag en dag uppdraget att besöka honom. Det fick jag göra under arbetstid. Annars var det mycket sällsynt att någon lämnade kontoret på dagen. Planeringschefen hette Oskar Lund och satt i ett eget kontor i landskapet..

 

Åter till hallen

Min första läromästare Sven Höglander avled strax efter sin pension. Jag erbjöds att ta över ansvaret över den platsen. Dels på grund av tidigare erfarfenhet och en omflyttning på planeringsavdelningen.
Nu var jag åter vaktis i övre hallen. Till min hjälp hade jag Roffe Åström som gick ronderna. Man kunde inte ha det bättre. Naturligtvis blev det en hel del småbus av oss och vid hög arbetsbelastning hjälptes vi åt. Roffe kunde ringa från sin rond och ville ha hjälp med stora kortbuntar hos Märta eller Blomqvist på PA. Något som jag och Roffe inte alls tyckte om var att gå till markan och köpa smörgåsar åt Märta och andra kontorsdamer.

Det var nu inte bara grabbar som jobbade i hallarna. Ett par flickor i vår ålder började nu på orderavdelningen. Nu fick vi något mer att intressera oss för. Vi fyra var ute ett par kvällar och jag tror att Roffe fick en av dem på kroken.
1959 började bygget av nya laboratoriet att ta form. Ett mastodontbygge växte upp i anslutning till det befintliga labbet. Jag och Rolf gjorde inspektioner på hur det skulle bli.Ingen kunde ana att fabriken skulle läggas ner inom tio år.

Sommaren 1959 bröt den stora Ingo- febern ut. Många arbetstimmar spilldes på prat om Ingemar Johanssons seger över Floyd Patterson. Vi grabbar skulle inte vara sämre. Sylve Olson på Tekniska Centralen ägde två par boxhandskar och han ordnade matcher mellan oss. Nedanför gamla kontoret var en altan, som han ansåg vara en lämplig boxningsring. Själv var jag tveksam att ställa upp men grupptrycket var för stort. Utan något skydd pucklade vi på varandra en minut i tre ronder, allt medan kontorspersonalen samlades vid fönstren och hejade. Blev det för häftigt skulle domaren bryta,vilket han ofta "glömde". Blåslagen och svullen i ansiktet undrade min mor vad vi gjorde på jobbet.


Nytt laboratorium byggdes 1959. Fabriksbyggnaden syns till höer och "Markan" den långsmala vita byggnaden i bildens mitt.

Inköparen

Vid personalförändringar blev vi tillfrågade om att göra "karriär" i företaget. Rolf erbjöds plats på hålkortsavdelningen och jag hamnade på inköpet. Nu blev det mer alvar för oss båda men vi höll kontakten.
Det var inte något kanonjobb på inköpsavdelningen IA som väntade mej. Jag satt i en liten korridor och stoppade in dagens intern och extern post i en massa pärmar. De första veckorna tog det hela dagen för att få in dokumenten på rätt ställe.Med tiden gick det snabbare och snabbare och jag blev klar på ett par timmar. Snart fick jag hjälpa de övriga att hitta i korrespondensen.
En av inköparna jag var bekant med sedan tidigare, Bengt Gränd tyckte det var onödigt att sitta i korridoren utan jobb. Jag erbjöds då att dela hans kontor och hjälpa till med hans rutinuppdrag. Bengt och jag kom väl överens. Det blev mycket prat på sidan om jobbet. Han var ljudintresserad och mycket kunnig i HiFi- teknik. Något som han lyckades föra över på mej. Jag tror jag lärde mej lika mycket om att bygga basreflexlådor och Mullard- förstärkare som jobbet i övrigt. Här stannade jag ett par år.Jag fick mer krävande uppgifter och trivdes bra tills jag hörde talas om hur mycket man tjänade nere i verkstaden. Alltså begärde jag, som jag kallade det verkstadspraktik. De ville helst inte släppa mej men med ordet praktik ansåg de kanske att jag snart skulle vara tillbaka. Jag sökte till förnickelavdelningen som andra grabbar hade rekommenderat. Att förmannen var krävande visste jag, men det bekymrade mej inte.

Förnicklaren


Maskin för automatisk förnickling. Avd 7.

Förman Thor i vit rock, glasögon och barsk uppsyn tog emot på förnicklingen avd 7. Sjuan var en mörk och illaluktande avdelning. Hur kunde jag frivilligt börja arbeta här? Det var inget stillasittande arbete Det var rörligt och spännande och ganska tyst.Inget buller från maskiner.Här förnicklades och ytbehandlades detaljer i långa serier. Syrabehållare stod i långa rader i mer eller midre storlekar. Ett stort virevarr av rör och kranar från golv till tak. Runt karen löpte bryggor som arbetarna gick på för att nå upp och hänga ner och flytta ställningarna som detaljerna hängdes på. Allt arbete var på ackord. Ett tidur var monterat på varje kar. Det gällde att skyndsamt montera och plocka bort detaljerna från ställningarna. Tiden i kemibaden var förutbestämda och fick inte att kortas ner för egen vinning.
Mitt nya jobb var aralditbehandling, att skölja diskmaskinsburkar i fyra olika kar. Min granne blev en trevlig person Erik Ekengren, som spacklade diskmaskinsluckor före grundlackeringen. Lönen i början blev inte så värst mycket större. Fast jag ångrade aldrig att jag slutade på kontoret. Det var bra stämning och kamratanda i fabriken. De flesta hade sett mej tidigare då jag passerat med min rondpärm. En av arbetarna Nisse Nilsson behövde hjälp med påplockning av nitar. Jag gjorde allt som erbjöds.Nitjobbet var ett verkligt pillerjobb som jag gillade. Tusentals med pyttesmå nitar skulle hängas upp på ställningar. Man tog en nit i taget och fäste på en ställningens elektroder. Varje ställning rymde ett par hundra nitar. Sedan doppades ställningen ner i olika syrabad för att sedan plockas av igen. DubbelNisse tyckte jag var knäpp som gillade det jobbet. Ackordet gick däremot aldrig ihop för någon som provat på det. Andra jobb var att mata en automatisk nickelmaskin. Eller att så vid en putsskiva och kratsa småprylar. Värst av allt var att jobba i lutrummet och avluta nyslipade assistentlock. Där jobbade Wahlber helt oberoende av ångorna och den heta fuktiga luften. Själv mådde jag i början litet illa trots utsugen över lutkaren. Ingen ovan gick i närheten utan att drabbas av hostattacker. Ingen av arbetarna använde skyddsmask.
Tur i oturen hade jag då jag i träskor snubblade från en plattform vid kembaden och for huvudstupa ut i transportgången. En truck hann precis stanna framför mej där jag blev liggande på magen. Förmannen kom rusande och hjälpte mej upp. Jag klarade mej med skinnet avskrapat från knogarna med blodet rinnande. Att det var Kalle som körde trucken, var min stora tur.På avdelningen arbetade också en kemist, Sandstad, som tog prover i de olika syrabaden. Ett av de största syrakaren skulle tömmas, rengöras och återfyllas under en helg. Ett jobb som han och förmannen tyckte skulle passa mej utmärkt. Det gjorde jag en gång men aldrig mer.


Wahlberg lutkokar bottenplåtar till matberedaren Assistent. Utan skydsmask, men dock ett förkläde.

Trots den dåliga luften i lokalen satt flera av arbetarna kvar vid sina platser och drack kaffet och åt sina matlådor. Jag valde att gå på markan och äta. Gå och gå föresten. För att komma till matsalen var man tvungen att passera genom Västra Porten. En portvakt såg till att ingen smet ut genom grinden innan det ringde. Strax innan signalen hade ett tjugotal, mest yngre grabbar samlats vid grinden på en bred rad. Då signalen ljöd började kapplöpningen fram till matsalsbyggnaden, uppför trapporna och med ett hopp över köstaketet var man först eller tvåa i matkön. Mycket förvånande att företaget inte stoppade denna livsfarliga språngmarch.

Att få ledigt en stund på dagen och lämna fabriksområdet var med all byråkrati inte så enkelt. På vissa avdelningar bad man först förmannen om lov. Om det beviljades stämplade man först ut i sitt kort. Stämpelkortet visades upp för tidskriverskan och man fick nyckeln till omklädningsrummet. Sedan gick man ut mot yttre porten där portvakten kanske bad om att få titta i väskan, något som sällan hände. Vid återkomsten eller om man kom försent en morgon fick man hos portvakten skriva en ankomstlapp som skickades med bud upp till tidskriverskan för att förhindra kompisstämpling i tidklockan. När man åter är framme på avdelningen upprepas proceduren igen. På mindre avdelningar var det inte fullt så omständigt. (Den här rutinen gällde endast vi som var "arbetare". Tjänstemännen stämplade bara morgon och kväll. Aldrig vid ledighet.)

 

Lackeraren

Förnicklingsavdelningen gränsade till måleriet. Här lackerades industridammsugaren brun, diskmaskinsburken vit ,luckan till diskmaskinen gul, eller vit om den gick på USA- marknaden, ett vinkelrör till mattmunstycket blåt midjeringen till diskburken grön och matberedaren (D11) assistenten gulbeige och senare vitt .Ratten till assistenten mörkbrun. En gång i veckan blev jag utlånad hit för att hjälpa till att märka texten på Assistenten. Jag trivdes bättre här och begärde förflyttning hit för att lära mej till lackerare, vilket också godkändes. Mina första uppgifter här var avsyning och underhåll till lackerarna.Då en plats blev ledig i sliprummet började jag där med att spackla och slipa.Det var fem platser för slipning och spackling.Efter slutslipning fördes vagnen in i ett bås där stora fläktar blåste bort slipdammet. Oftast måste en av avsynarna hjälpa till att blåsa med ett långt munstycke. Luckorna till diskmaskinen var särskilt känsliga för damm och torkades manuellt rena med en klibbig trasa.

Nästan allt arbete utfördes på ackord. En del bra en del sämre. Som mest tjänade vi 10 kronor i timmen. Vi satte detta som eget tak för att behålla de bra ackorden. Avlöningen betalades ut i kontanter varannan torsdag. Men det var lackeringsjobbet som hägrade och efter ett halvårs spacklande och slipande var det dags att fylla färgpistolen. I lackrummet fanns plats för fyra lackerare med varsin vattenfylld sprutbox med utsug. I en färgbod där vi förvarade färgburkar och thinner blandade vi färgen till rätt viscositet. En liten skål med hål i botten fylldes med färg och tiden räknades till första droppen kom.


Jag grundlackar assistentstativ. Avd.12

Detaljerna som lackades var staplade i stora vagnar. Beroende på vad som lackades tog man en eller flera detaljer och placerade på ett stativ. Efter lackeringen sköts vagnarna in i i varmluftungnar och brändes. Passade man inte tiden blev detaljerna brunbrända och lackades om efter ny slipning.Trots all färg och lösningsmedel använde vi inte ansiktsmasker. Med tiden tvättade vi oss i ansiktet med thinner utan kännbart obehag. Men tankarna började komma. En lördag började jag fundera på vad jag höll på med. Jag snöt mej i näsduken och såg vilken färg som jag lackat på fredagen. Något försiktigare blev jag efter detta. Åtminstone en tid.
Assistenterna lackades gulbeiga men bytte färg till vit. Den bruna texten blev ljusgrön och fick en ny modern loggotype vi inte gillade.
En ny förman, Arksten, tog temporärt över måleriet. Strax därefter byggdes en ny liten lackering för en lackerare. Där slipade jag och lackade detaljer som enbart tillhörde industridammsugaren. Under- och överkoppssprutorna ersattes av tryckfat, som gjorde färgpåfyllningen i pistolen överflödig.

Under lång tid pågick försöken att lackera diskmaskinsburkarna helt automatiskt. En elektrostatisk anläggning installerades för detta ändamål. Högspänd elektriskt laddad färg sprutades mot negativt laddade burkar. Att få lacken att täcka i skarven mellan burkens insida och locket var svårt att bemästra. Jag eller "Sluggo" sprutade kanten manuellt. Problemet kvarstog då fabriken lades ner för gott.

Carberg var i 60- årsåldern med ett förflutet som ishockeyspelare i Djurgården och i Tre Kronor. Han hade spelat i landslaget i olympiska vinterspelen Frankrike. Innan han kom till Electrolux var han billackerare på Storan. Då målades bilarna för hand med pensel! Jag och Carlberg tog på en lunchrast en promenad runt fabriken. Vi stannade vid en dörr där en skylt förkunnade att här var provköket. En husmor fanns här vissa dagar med att provbaka bröd i Assistenten. Det luktade nybakat ur det öppna fönstret.En bulle är ju aldrig fel, men dörren var låst. Jag trycker på porttelefonen och beordrade att två wienerbröd skulle sträckas ut genom fönstret. Men varken bröd eller bullar sträcktes ut och vi återvände till lackverkstan.

Ett mer efterlängtat avbrott i arbetet var då blodbussen kom. Om det var för en extra rast i arbetet eller för den goda gärningen så anmälde jag mej och även fortsatte att lämna fyra deciliter av den röda vätskan.
På tal om sjukvård var en läkarmottagning inrättad på fabriksområdet. Doktor Sandberg och en sköterska höll öppet på heltid.De tog inte bara hand om olycksfall och sjukdom. Utan hade samtidigt privatpraktik. Alla besök här för anställda var kostnadsfri. Hit gick vi när vi skulle ha gratis intyg för körkortet.

 

Slutet 1967. Electrolux lämnar Stockholm

Lackerjobben minskade och jag lånades ut till dammsugarmonteringen. Där fick jag en plats vid fönstret med uppgift att montera en tätningsbälg och en kondensator på motorerna. Tolv skruvar och sedan nästa. Om och om igen. Minns inte hur många hundratals var dag. Ackordet gick aldrig ihop.

Strax före semestern 1967 bröt sexdagarskriget ut i mellanöstern. En av grabbarna i min rad var från Israel och vi kom att prata mycket om detta. I samma stund blev jag inkallad till privat information. En person jag aldrig sett förr tog emot på kontoret. Han förkunnade att nu var tiden ute för Electrolux verksamhet i Stockholm. Ville jag flytta med till den nya fabriken? Mitt intresse var ringa för detta erbjudande, vilket han mycket väl förstog och hade räknat med sa han.Informationen var över på någon minut. Något snopen var jag då något rykte i förväg inte hade läckt ut till oss att slutet var så nära.
Till det positiva på fabriken minns jag främst kamratskapet och småbuset av mej och Roffe. På fritiden nyttjade vi tennisbanorna och fotoklubbens mörkrum. Korpidrotten lockade oss till turnéringar i bordtennis och fotboll tillsammans med lärlingarna i mekanikerskolan.

Det sista jag gjorde på Essingefabriken var att sopa monteringshallen på avdelning 20. Betyget skickades per post.

Hör gärna av er om ni funderar eller vet något mer om Essingefabriken.

mailto:bjeb@telia.com

Essingeöarnas hembygdsförening har gett ut en bok "Boken Om Lillan".Den beskriver Lilla Essingen och ett kapitel handlar om Electroluxfabriken.
Se deras hemsida

 

 Läs boken om Lillan. ( Lilla Essingen) Historik, intervjuer, berättelser och massor med bilder. Kan beställas hos hembygdsföreningen. Se länken ovan.

 

 

counter free hit unique web