10 ÅR PÅ
ELECTROLUX
ESSINGEFABRIKEN
Som 14- årig arbetssökande påbörjades en tioårs bekantskap med hundratalet personer och många nya erfarenheter kom att ha stor betydelse under lång tid framöver.De tre första åren i kontorsmiljö och därefter som ytbehandlare och lackerare i fabriken.
Att Electrolux tillverkade dammsugare och kylskåp visste
jag. men knappast så mycket mer om min blivande
arbetsgivare.Ännu mindre visste jag om Lilla
Essingen. Jo, trådbussen 96 passerade S.t Eriksplan och
hade hållplats på Essinge Brogata.
Det var tre ingångar till fabriken. Tjänstemännen
på kontoret gick in i en liten anspråkslös dörr
på Luxgatan.Labbpersonalen fortsatte en bit ner i backen till
Östra Porten (se bilden ovan) där arbetarna gick
gick in eller i Västra Porten. Personalchefen Hugo Norling
höll till i kontorsbyggnaden där jag mötte honom
första gången nionde december 1957. En man i övre
medelåldern med buskiga ögonbryn, snäll och
tillmötesgående om min ansökan. Jag var
välkommen att börja min anställning på kontoret
dagen därpå.
Min lön blev 375 kronor i månaden.
Buss 96 vara nära på tom
då jag steg på vid S:t Eriksplan. Bussen fortsatte mot
Fridhemsplan där många ankytningar slår till. Med
ens var det fullsatt. Det visade sig att nästan alla var
på väg till samma ställe som jag själv. Vid
hållplatsen Essinge Brogata var det bara att följa med i
strömmen så kom man till samma dörr där jag var
dagen innan.
Innanför dörren kom man först till en liten hall
där vaktmästare Leopold Åselius höll uppsikt
för att inga obehöriga kom in. Jag gick två trapper
upp och möttes av Sven Höglander som servade personalen i
Övre Hallen. Här fick jag en plats vid den långa
disken och så började inlärningen av nya jobbet.Fyra
gånger om dagen fick jag gå en "rond". Det vill säga
att gå en uppgjord runda genom kontoren. Först en kort
knackning på dörren, stiga in och hälsa god morgon
eller god middag. Titta i postpärmen om det var post till
tjänstemannen, lägga den i hans inkorg, ta den eventuella
posten i utkorgen och gå vidare inpå nästa kontor
eller till nästa utkorg. Då ronden var klar sorterades
posten i pärmen för att delas ut på nytt. Antingen
till samma rond eller till andra avdelningar där posten togs
emot av andra "gågossar".
Fabriken sett från väst. Vita byggnaden till
vänster är "Markan". Personalmatsal med lunch för 2kr
35 öre.I förgrunden syns företagets tennisbanor.
Både anställda och andra kunde hyra banorna av
tennisklubben.
En gammal "fackterm" för kontorselev. Gågossen sorterade och bar ut internposten, utförde enklare uppgifter och ärenden och var vaktmästaren till hjälp. Grågossen var en äldre person som till exempel Olsson, som drygade ut sin pension från spårvägen där han arbetat som målare. Hans rond utgick från Nedre Hallen och var en ren fabriksrond. Vi unga pojkar som bar internposten Kallades för gågossarna.
Olsson var grågåsse och hade sin plats i Nedre Hallen.
Den låg omedelbart innanför porten till kontorsbygnaden
något halvmörkt då inget eller ringa dagsljus
släpptes in. På väggen satt långa rader av
stämpelkort där närvarotiden stämplas vid in- och
utgång. Straxt till vänster är själva hallen
där vaktmästaren fanns bakom en glasvägg med
skjutlucka. Här skulle besökare anmäla sig och sitt
ärende. Då detta var gjort ringde vaktmästaren
på en direkttelefon till den övre hallen och varskodde om
besökaren och dennes ärende.
I nedre hallen låg också det stora postsorteringsfacken
för interna posten. En kortvägg längst in var full med
småfack. Ett fack för varje avdelning.
Nedre hallen var inte stor. Det blev alltid trängsel då
posten sorterades. Här fanns kopieringsmaskinen. En apparat som
mest liknar en mangel. Systemet var våtkopiering. Först
belyses originalen och sedan frammkallas kopiorna i vätska.
Härifrån ledde en trappa ner till förrådet med
all kontorsmateriel som sköttes av Andersson.
I den nedre hallen arbetade Olsson.En äldre man i
glasögon med en ständigt buttert anlete. Hans omdöme
över posten han delade ut var bara ett djäkla skit som
skickades mellan gubbarna. Men innerst inne en snäll
arbetskompis. Annars pratade han inte så mycket med oss
grabbar, utan mer med "Polle" som Åselius kallades. Innan Polle
kom till vaktmästeriet hade han jobbat i sliperiverkstaden. Ett
flertal arbetare som kroknat i fabriken erbjöds arbete på
kontoret.
Olsson skötte stora fabriksronden. Den löpte i flera
våningar. Man passerade genom monteringshallar där kvinnor
satt i långa rader och plockade samman smådelar, sydde
dammsugarpåsar, tvinnade kabeländar för att montera
på kabelskor. Gjuteriet, bakelitverkstan, sliperit, som trots
utsugen låg i en dimma av slipdamm. I ytbehanlingen. stod
arbetare lutade över stora kar med nickelbad och andra
syror.Posten till verkstadskontoren var ofta stora buntar med
hålkort som skickades ut av planerarna. Kortbuntarna togs om
hand av tidskriverskorna mer eller mindre entusiastiskt. Några
av arbetarna som man gick nära förbi lärde man sig
känna närmare och stannade till för en kort pratstund.
Vid en timme två gånger om dagen spelades musik i
fabriken.
Då vi gick i fabriken såg vi hur tillverkninbgen gick
till. Bilden visar Mauri Alava som slipar trekantinsatser till
golvbonaren.
Vi gågossar lärde känna varandra ganska snart. Vi
var nästan alla jämngamla och hade liknande uppgifter.Vi
kände de flesta som arbetade på kontoret. Deras lynne och
kynne. Vissa gillade vi, andra inte. Vissa var respektingivande i
hög ställning, andra skojade med oss och var
hjälpsamma.
Varje förmiddag klockan 10 kom "direktörsväskan". En
portfölj från huvudkontoret på S:t Eriksgatan
skickades med företagets chaufför Sundh. Han var
uniformsklädd och körde en stor svart Mercedes. Sundh var i
cirka 25- års åldern, något högljudd och
skojfrisk. Portföljen lämnades till gågossen /
flickan på laboratoriet som i sin tur lämnade den andra
portföljen till Sundh. Väskorna byttes dagligen och
ansågs vara det viktigaste som hände under dagen. Detta
fick aldrig klicka, och det inträffade aldrig vad jag minns.
Efter ett halvår slutade Olsson anställningen och jag
bad att få överta hans stora fabriksrond vilket jag
också fick. Det behövdes alltså en ersättare
till övre hallen som jag skulle lära upp. Någon dag
senare kom presonalchefen med en grabb i min ålder och talade
om att detta var min ersättare. En grabb i min ålder som
hette Rolf Åström. Det var
bråttom med utbildningen och det var ont om tid att lära
ut jobbet med all post som skulle hämtas och sorteras. Efter
bara halva utbildningen var jag tvungen att lämna Rolf åt
sig själv och önska honom lycka till.Han frågade sig
fram och lärde sig jobbet på rekordtid.
Första somaren kom och det blev semestertider. Jag
tillfrågades om jag ville ha semesterjouren att ensam
sköta vaktmästeriet då fabriken var stängd. Jag
fick nyckel till huvuddörren och skulle öppna innan de
tjänstemän som också arbetade nu..Under min
anställningstid hade jag inte kommit för sent någon
gång så det skulle gå bra, trodde jag. Men tro det
eller ej, jag försov mej första jourdagen. De som skulle
arbeta kom inte in, utan fick gå bakvägen genom
fabriksporten. Detta inträffade som väl var bara den
gången. Personalen tog det på den humoristiska vägen
och skämtade om hela historien som jag aldrig kan
glömma.
Ytterligare två vaktmästare anställdes under kort
tid. Bergström som gick i Nedre Hallen och Aune Halfdan
placerades i Övre Hallen. Personer som jag inte lärde
känna särskilt väl då jag lagt dessa sysslor
bakom mej.
Året var 1958 och Sverige spelade vm- final i fotboll på Råsunda mot Brasilien. Rolf kom på idén att vi grabbar skulle satsa en krona och tippa resultatet. Ryktet att det fanns en tipslista spred sig. Allt fler ville vara med och tippa. Nu var listan ganska lång, och Rolf tyckte det var lika bra att gå runt med tippset på hela fabriken. Jag och Roffe turades om, och så gott som alla skrev på. Verkstadscheferna, ingeniörerna, kontoristerna manliga som kvinliga,. Rolf tog mod till sig och fick även direktören att skriva på. Vi hade cirka etthundra namn. Tyvärr minns jag inte vem som vann tipset.
Utsikt mot gamla kontorsbyggnaden.
Det gemensamma för oss var att en gågosse sällan
eller aldrig var kvar på samma plats någon längre
tid. Vi var plantor till andra mer betydelsefulla arbeten på
kontorsavdelningarna. För min del kom jag till
planeringsavdelningen PA.Min handledare blev fotbollskändisen
Acke Eriksson i Hammarby..(En annan fotbollskändis var Inge
Bengtsson i AIK som jobbade på ekonomiavdelningen EA). Jag tror
vi var sex planerare. De övriga var mycket äldre än
jag och vi pratade. nästan aldrig med varandra.
Jag fick en plats just innanför dörren till
kontorslandskapet. Mitt arbete var att genomföra de
omtermineringarna på verkstadskontoren som planerarna gjorde.
Planerarna lade ut ridscheman för de olika detaljerna som
tillverkades.Sedan tog jag termineringskorten, gick ner i fabriken
till tidskriverskorna och ändrade planeringskorten. När de
olika arbetsmomenten startade eller, avbröts och var klara
rapporterades detta på en blankett upp till mitt skrivbord.
Dessa uppgifter fyllde jag i på hålkorten.
Vid ett tillfälle råkade Hildén en av planerarna ut
för en hjärtinfarkt. Då han låg på S:t
Görans sjukhus fick jag en dag uppdraget att besöka honom.
Det fick jag göra under arbetstid. Annars var det mycket
sällsynt att någon lämnade kontoret på dagen.
Planeringschefen hette Oskar Lund och satt i ett eget kontor i
landskapet..
Min första läromästare Sven Höglander avled
strax efter sin pension. Jag erbjöds att ta över ansvaret
över den platsen. Dels på grund av tidigare erfarfenhet
och en omflyttning på planeringsavdelningen.
Nu var jag åter vaktis i övre hallen. Till min hjälp
hade jag Roffe Åström som gick ronderna. Man kunde inte ha
det bättre. Naturligtvis blev det en hel del småbus av oss
och vid hög arbetsbelastning hjälptes vi åt. Roffe
kunde ringa från sin rond och ville ha hjälp med stora
kortbuntar hos Märta eller Blomqvist på PA. Något
som jag och Roffe inte alls tyckte om var att gå till markan
och köpa smörgåsar åt Märta och andra
kontorsdamer.
Det var nu inte bara grabbar som jobbade i hallarna. Ett par
flickor i vår ålder började nu på
orderavdelningen. Nu fick vi något mer att intressera oss
för. Vi fyra var ute ett par kvällar och jag tror att Roffe
fick en av dem på kroken.
1959 började bygget av nya laboratoriet att ta form. Ett
mastodontbygge växte upp i anslutning till det befintliga
labbet. Jag och Rolf gjorde inspektioner på hur det skulle
bli.Ingen kunde ana att fabriken skulle läggas ner inom tio
år.
Sommaren 1959 bröt den stora Ingo- febern ut. Många
arbetstimmar spilldes på prat om Ingemar Johanssons seger
över Floyd Patterson. Vi grabbar skulle inte vara sämre.
Sylve Olson på Tekniska Centralen ägde två par
boxhandskar och han ordnade matcher mellan oss. Nedanför gamla
kontoret var en altan, som han ansåg vara en lämplig
boxningsring. Själv var jag tveksam att ställa upp men
grupptrycket var för stort. Utan något skydd pucklade vi
på varandra en minut i tre ronder, allt medan kontorspersonalen
samlades vid fönstren och hejade. Blev det för häftigt
skulle domaren bryta,vilket han ofta "glömde". Blåslagen
och svullen i ansiktet undrade min mor vad vi gjorde på
jobbet.
Nytt laboratorium byggdes 1959. Fabriksbyggnaden syns till
höer och "Markan" den långsmala vita byggnaden i bildens
mitt.
Vid personalförändringar blev vi tillfrågade om
att göra "karriär" i företaget. Rolf erbjöds
plats på hålkortsavdelningen och jag hamnade på
inköpet. Nu blev det mer alvar för oss båda men vi
höll kontakten.
Det var inte något kanonjobb på inköpsavdelningen
IA som väntade mej. Jag satt i en liten
korridor och stoppade in dagens intern och extern post i en massa
pärmar. De första veckorna tog det hela dagen för att
få in dokumenten på rätt ställe.Med tiden gick
det snabbare och snabbare och jag blev klar på ett par timmar.
Snart fick jag hjälpa de övriga att hitta i
korrespondensen.
En av inköparna jag var bekant med sedan tidigare, Bengt
Gränd tyckte det var onödigt att sitta i korridoren utan
jobb. Jag erbjöds då att dela hans kontor och hjälpa
till med hans rutinuppdrag. Bengt och jag kom väl överens.
Det blev mycket prat på sidan om jobbet. Han var
ljudintresserad och mycket kunnig i HiFi- teknik. Något som han
lyckades föra över på mej. Jag tror jag lärde
mej lika mycket om att bygga basreflexlådor och Mullard-
förstärkare som jobbet i övrigt. Här stannade jag
ett par år.Jag fick mer krävande uppgifter och trivdes bra
tills jag hörde talas om hur mycket man tjänade nere i
verkstaden. Alltså begärde jag, som jag kallade det
verkstadspraktik. De ville helst inte släppa mej men med ordet
praktik ansåg de kanske att jag snart skulle vara tillbaka. Jag
sökte till förnickelavdelningen som andra grabbar hade
rekommenderat. Att förmannen var krävande visste jag, men
det bekymrade mej inte.
Maskin för automatisk förnickling. Avd 7.
Förman Thor i vit rock, glasögon och barsk uppsyn tog
emot på förnicklingen avd 7. Sjuan var en mörk och
illaluktande avdelning. Hur kunde jag frivilligt börja arbeta
här? Det var inget stillasittande arbete Det var rörligt
och spännande och ganska tyst.Inget buller från
maskiner.Här förnicklades och ytbehandlades detaljer i
långa serier. Syrabehållare stod i långa rader i
mer eller midre storlekar. Ett stort virevarr av rör och kranar
från golv till tak. Runt karen löpte bryggor som arbetarna
gick på för att nå upp och hänga ner och flytta
ställningarna som detaljerna hängdes på. Allt arbete
var på ackord. Ett tidur var monterat på varje kar. Det
gällde att skyndsamt montera och plocka bort detaljerna
från ställningarna. Tiden i kemibaden var
förutbestämda och fick inte att kortas ner för egen
vinning.
Mitt nya jobb var aralditbehandling, att skölja
diskmaskinsburkar i fyra olika kar. Min granne blev en trevlig person
Erik Ekengren, som spacklade diskmaskinsluckor före
grundlackeringen. Lönen i början blev inte så
värst mycket större. Fast jag ångrade aldrig att jag
slutade på kontoret. Det var bra stämning och kamratanda i
fabriken. De flesta hade sett mej tidigare då jag passerat med
min rondpärm. En av arbetarna Nisse Nilsson behövde
hjälp med påplockning av nitar. Jag gjorde allt som
erbjöds.Nitjobbet var ett verkligt pillerjobb som jag gillade.
Tusentals med pyttesmå nitar skulle hängas upp på
ställningar. Man tog en nit i taget och fäste på en
ställningens elektroder. Varje ställning rymde ett par
hundra nitar. Sedan doppades ställningen ner i olika syrabad
för att sedan plockas av igen. DubbelNisse tyckte jag var
knäpp som gillade det jobbet. Ackordet gick däremot aldrig
ihop för någon som provat på det. Andra jobb var att
mata en automatisk nickelmaskin. Eller att så vid en putsskiva
och kratsa småprylar. Värst av allt var att jobba i
lutrummet och avluta nyslipade assistentlock. Där jobbade
Wahlber helt oberoende av ångorna och den heta fuktiga luften.
Själv mådde jag i början litet illa trots utsugen
över lutkaren. Ingen ovan gick i närheten utan att drabbas
av hostattacker. Ingen av arbetarna använde skyddsmask.
Tur i oturen hade jag då jag i träskor snubblade
från en plattform vid kembaden och for huvudstupa ut i
transportgången. En truck hann precis stanna framför mej
där jag blev liggande på magen. Förmannen kom rusande
och hjälpte mej upp. Jag klarade mej med skinnet avskrapat
från knogarna med blodet rinnande. Att det var Kalle som
körde trucken, var min stora tur.På avdelningen arbetade
också en kemist, Sandstad, som tog prover i de olika syrabaden.
Ett av de största syrakaren skulle tömmas, rengöras
och återfyllas under en helg. Ett jobb som han och
förmannen tyckte skulle passa mej utmärkt. Det gjorde jag
en gång men aldrig mer.
Wahlberg lutkokar bottenplåtar till matberedaren Assistent.
Utan skydsmask, men dock ett förkläde.
Trots den dåliga luften i lokalen satt flera av arbetarna kvar vid sina platser och drack kaffet och åt sina matlådor. Jag valde att gå på markan och äta. Gå och gå föresten. För att komma till matsalen var man tvungen att passera genom Västra Porten. En portvakt såg till att ingen smet ut genom grinden innan det ringde. Strax innan signalen hade ett tjugotal, mest yngre grabbar samlats vid grinden på en bred rad. Då signalen ljöd började kapplöpningen fram till matsalsbyggnaden, uppför trapporna och med ett hopp över köstaketet var man först eller tvåa i matkön. Mycket förvånande att företaget inte stoppade denna livsfarliga språngmarch.
Att få ledigt en stund på dagen och lämna fabriksområdet var med all byråkrati inte så enkelt. På vissa avdelningar bad man först förmannen om lov. Om det beviljades stämplade man först ut i sitt kort. Stämpelkortet visades upp för tidskriverskan och man fick nyckeln till omklädningsrummet. Sedan gick man ut mot yttre porten där portvakten kanske bad om att få titta i väskan, något som sällan hände. Vid återkomsten eller om man kom försent en morgon fick man hos portvakten skriva en ankomstlapp som skickades med bud upp till tidskriverskan för att förhindra kompisstämpling i tidklockan. När man åter är framme på avdelningen upprepas proceduren igen. På mindre avdelningar var det inte fullt så omständigt. (Den här rutinen gällde endast vi som var "arbetare". Tjänstemännen stämplade bara morgon och kväll. Aldrig vid ledighet.)
Förnicklingsavdelningen gränsade till måleriet. Här lackerades industridammsugaren brun, diskmaskinsburken vit ,luckan till diskmaskinen gul, eller vit om den gick på USA- marknaden, ett vinkelrör till mattmunstycket blåt midjeringen till diskburken grön och matberedaren (D11) assistenten gulbeige och senare vitt .Ratten till assistenten mörkbrun. En gång i veckan blev jag utlånad hit för att hjälpa till att märka texten på Assistenten. Jag trivdes bättre här och begärde förflyttning hit för att lära mej till lackerare, vilket också godkändes. Mina första uppgifter här var avsyning och underhåll till lackerarna.Då en plats blev ledig i sliprummet började jag där med att spackla och slipa.Det var fem platser för slipning och spackling.Efter slutslipning fördes vagnen in i ett bås där stora fläktar blåste bort slipdammet. Oftast måste en av avsynarna hjälpa till att blåsa med ett långt munstycke. Luckorna till diskmaskinen var särskilt känsliga för damm och torkades manuellt rena med en klibbig trasa.
Nästan allt arbete utfördes på ackord. En del bra
en del sämre. Som mest tjänade vi 10 kronor i timmen. Vi
satte detta som eget tak för att behålla de bra ackorden.
Avlöningen betalades ut i kontanter varannan torsdag. Men det
var lackeringsjobbet som hägrade och efter ett halvårs
spacklande och slipande var det dags att fylla färgpistolen. I
lackrummet fanns plats för fyra lackerare med varsin vattenfylld
sprutbox med utsug. I en färgbod där vi förvarade
färgburkar och thinner blandade vi färgen till rätt
viscositet. En liten skål med hål i botten fylldes med
färg och tiden räknades till första droppen kom.
Jag grundlackar assistentstativ. Avd.12
Detaljerna som lackades var staplade i stora vagnar. Beroende
på vad som lackades tog man en eller flera detaljer och
placerade på ett stativ. Efter lackeringen sköts vagnarna
in i i varmluftungnar och brändes. Passade man inte tiden blev
detaljerna brunbrända och lackades om efter ny slipning.Trots
all färg och lösningsmedel använde vi inte
ansiktsmasker. Med tiden tvättade vi oss i ansiktet med thinner
utan kännbart obehag. Men tankarna började komma. En
lördag började jag fundera på vad jag höll
på med. Jag snöt mej i näsduken och såg vilken
färg som jag lackat på fredagen. Något
försiktigare blev jag efter detta. Åtminstone en tid.
Assistenterna lackades gulbeiga men bytte färg till vit. Den
bruna texten blev ljusgrön och fick en ny modern loggotype vi
inte gillade.
En ny förman, Arksten, tog temporärt över
måleriet. Strax därefter byggdes en ny liten lackering
för en lackerare. Där slipade jag och lackade detaljer som
enbart tillhörde industridammsugaren. Under- och
överkoppssprutorna ersattes av tryckfat, som gjorde
färgpåfyllningen i pistolen överflödig.
Under lång tid pågick försöken att lackera
diskmaskinsburkarna helt automatiskt. En elektrostatisk
anläggning installerades för detta ändamål.
Högspänd elektriskt laddad färg sprutades mot negativt
laddade burkar. Att få lacken att täcka i skarven mellan
burkens insida och locket var svårt att bemästra. Jag
eller "Sluggo" sprutade kanten manuellt. Problemet kvarstog då
fabriken lades ner för gott.
Carberg var i 60- årsåldern med ett förflutet som ishockeyspelare i Djurgården och i Tre Kronor. Han hade spelat i landslaget i olympiska vinterspelen Frankrike. Innan han kom till Electrolux var han billackerare på Storan. Då målades bilarna för hand med pensel! Jag och Carlberg tog på en lunchrast en promenad runt fabriken. Vi stannade vid en dörr där en skylt förkunnade att här var provköket. En husmor fanns här vissa dagar med att provbaka bröd i Assistenten. Det luktade nybakat ur det öppna fönstret.En bulle är ju aldrig fel, men dörren var låst. Jag trycker på porttelefonen och beordrade att två wienerbröd skulle sträckas ut genom fönstret. Men varken bröd eller bullar sträcktes ut och vi återvände till lackverkstan.
Ett mer efterlängtat avbrott i arbetet var då
blodbussen kom. Om det var för en extra rast i arbetet eller
för den goda gärningen så anmälde jag mej och
även fortsatte att lämna fyra deciliter av den röda
vätskan.
På tal om sjukvård var en läkarmottagning
inrättad på fabriksområdet. Doktor Sandberg och en
sköterska höll öppet på heltid.De tog inte bara
hand om olycksfall och sjukdom. Utan hade samtidigt privatpraktik.
Alla besök här för anställda var kostnadsfri. Hit
gick vi när vi skulle ha gratis intyg för
körkortet.
Lackerjobben minskade och jag lånades ut till
dammsugarmonteringen. Där fick jag en plats vid fönstret
med uppgift att montera en tätningsbälg och en kondensator
på motorerna. Tolv skruvar och sedan nästa. Om och om
igen. Minns inte hur många hundratals var dag. Ackordet gick
aldrig ihop.
Strax före semestern 1967 bröt sexdagarskriget ut i
mellanöstern. En av grabbarna i min rad var från Israel
och vi kom att prata mycket om detta. I samma stund blev jag inkallad
till privat information. En person jag aldrig sett förr tog emot
på kontoret. Han förkunnade att nu var tiden ute för
Electrolux verksamhet i Stockholm. Ville jag flytta med till den nya
fabriken? Mitt intresse var ringa för detta erbjudande, vilket
han mycket väl förstog och hade räknat med sa
han.Informationen var över på någon minut.
Något snopen var jag då något rykte i
förväg inte hade läckt ut till oss att slutet var
så nära.
Till det positiva på fabriken minns jag främst
kamratskapet och småbuset av mej och Roffe. På fritiden
nyttjade vi tennisbanorna och fotoklubbens mörkrum. Korpidrotten
lockade oss till turnéringar i bordtennis och fotboll
tillsammans med lärlingarna i mekanikerskolan.
Det sista jag gjorde på Essingefabriken var att sopa monteringshallen på avdelning 20. Betyget skickades per post.
Hör gärna av er om ni funderar eller vet något mer om Essingefabriken.
Essingeöarnas hembygdsförening har gett ut en bok "Boken Om Lillan".Den
beskriver Lilla Essingen och ett kapitel handlar om Electroluxfabriken.
Se deras hemsida
Läs boken om Lillan. ( Lilla Essingen) Historik, intervjuer, berättelser och massor med bilder. Kan beställas hos hembygdsföreningen. Se länken ovan.